Tack för det..camilla.Jag tyckte att tiden gick för fört, man skulle kunna prata mera om allt möjligt.Som vi tjejer brukar.

Hoppas vi ses snart igen en varm kram till dig från mig!

Hej

Jag är oxå en sådan där vanlig bloggläsare utan blogg, C som i Carina, 3 barn, älskar att fixa, pyssla, inredning och att göra om, men inte resten har vi inte lika.

Har följt din blogg ett tag och hamnade hos dig av slumpen men har följt dig för att du har så många kreativa ideer som inspirerat mig, enkla smarta men jag hade inte kommit på dem själv.

Har kanske kommenterat nån gång, men då mest om du frågat efter råd och jag haft svaret.



Och visst har det varit glest nån gång med inläggen och man undrat, men du har ju bytt jobb och det har nog tagit din energi, tänkte jag, inte att det skulle vara något annat på tok.

Så gick jag in i dag för jag inte varit här på ett tag och fick se dessa för mig chockerande inlägg.

Jag själv är sjukskriven för att jag jobbat för mycket och jag beundrar hela tiden DIG för din energi, 3 små barn, all renovering, ideer, tips, motion och säkert ett annourlunda liv med en make med funktionshinder och ändå är du stark, kreativ och fantastisk i allt du tar dig för.



Plötsligt känner man att en sjukskrivnig för utmattning känns banal, jag är ju inte fysiskt sjuk på samma sätt och det finns gott hopp om att jag snart är glad, pigg frisk igen och har energi, jämfört med vad du har framför dig, igen.

Det här gör att jag verkligen ska kämpa mig upp ur mitt felaktigta beteende som gjort mig sjuk. Jag kan ju påverka detta själv men det kan bara du delvis med din positiva livssyn, resten måste sjukvården fixa, och de hoppas jag och tror att de kan.



Jag blev helt fylld av tårar och gråt och kunde nästan inte läsa då ögonen blev helt blanka och fyllda - trots att jag inte känner dig - känner jag ändå så starkt när jag läste det och jag skulle ändå på nåt sätt helt spontant vilja krama dig! <3.



Herregud människa, måtte du och din familj var lika starka som innan och stå emot detta jävla skit som drabbat dig. Jag hoppas verkligen på ditt/ert bästa.

Du är ett föredöme för många av oss med allt du tagit dig för hittills och jag hoppas du är stark och tar dig igenom detta med!!

Ta hand om dig!!

Från en som vill fortsätta läsa din blogg, när du vill skriva, när du har energi att skriva, så finns vi här vi läsare!

Kram Carina i Småland en som vill stötta dig med dessa rader!

Hej! kände bara att jag också måste kommentera fastän det var längesen du skrev inlägget. Jag blev så otroligt berörd av allt du skrev, känner så väl igen allt detta med panikångesten, maten osv, min man hade precis samma symtom han var också sjukskriven för att vara utbränd, ett år låg han här hemma och visst har det varit otroligt tufft det måste jag erkänna med barnen och allt, men nu är det 2 ½ år sedan han började jobba igen och det har verkligen gått bra sedan första arbetsdagen.Men det gäller att vara otroligt försiktig efteråt för man är otroligt skör. Vi har precis byggt ut vårt hus och mannen gjorde allt arbete själv, men då var gränsen nådd, när vi flyttade in igen kände han genast igen symptomen och ringde läkaren innan det han gå för långt, så nu äter han medicin (den är inte beroende framkallande) och kände genast hur bra han började må, kan jobba som vanligt men är väldigt försiktig med att ta sej an några större projekt.



Jag önskar dej all kraft och lycka för det här klarar ni er igenom, det vet jag!!



kram Eva-Marie