Liten kris
Vaknade med panik imorse... Väldigt jobbigt att benet gör ont och att jag inte har känsel. Väldigt jobbigt att inte kunna göra det jag vill.. Innan kunde jag alltid trotsa smärtorna men nu är jag nyopererad plus så har jag ett jäkla ben som inte fungerar. Känner mig väldigt ensam stundtals. Både hatar o älskar livet. Fattar inte varför jag från början var tvungen att få min tumör. Varför inte bara få vara frisk???
Förra fredan kom ju en distriktssjuksköterska hit o tog bort stygnen, imorse vågade jag ta bort plåstret... Hatar, hatar i ha såret. Ärren skiter jag fullkomligt i. Ärren visar min historia o det är helt ok men läkningstiden hatar jag. Är så rädd att nått ska bli inflammerat etc.
Känns bättre nu när jag har fått gråta ut lite, ska vila o ikväll ska vi fortsätta med fina sängen...
Bilder på såret för sju dagar sen och hur det ser ut idag...
Snyggo... Feeling good looking
Men oj vilket ärr, det ser ut att läka fint ändå. Förstår att det känns jobbigt stundtals, bra att gråta ut och jag får en känsla av att du är väldigt stark inombords. Men vill nog gärna säga, ta det lite lugnt vännen! Vila nu och skynda långsamt med era projekt :)
kramar om
Du är en kämpe. Kram
Jag vågar säga aj - för det gör ont i hela kroppen när jag ser på bilderna. Och om det tröstar så har vi alla våra "små" helveten som vi går igenom... KRAM
Kämpar på o gråter lite....
Evelina.. vet att ni kämpar, tänker ofta på er o håller tummar o tår. Kram
Hej! Har följt din blogg länge, har alltid blivit inspirerad men aldrig kommenterat- av ren lathet ärligt talat. Vill bara tala om för dig att du är en enorm inspirationskälla och att jag håller tummarna för att du ska bli frisk. Har själv varit igenom svårigheter på sistone så jag känner igen en kämpe när jag ser en, och det är du :-)
Kroppen är fantastisk på att läka skador och jag håller tummar och tår för att du skall bli bra. Du är en riktig kämpe och det är inspirerande att se vilken styrka du har!
Kraam Lotten
Va fina ni är, tack. Ja, jag kämpar på. Finns såå många andra med liknande helveten, så är livet. De enda jag tycker synd om det är mina barn... Det är därför jag själv bara går vidare. Men en pappa i rullstol o en mamma med tre ryggoperationer o nu ett ben som jag inte kan stå på... Det har inte barnen valt själva o det gillar jag inte.. allt blir jobbigare med handikapp... Det går, men det blir alltid tungt o jobbigare för oss o då är det barnen som får ta stryk eller vänta på oss eller höra våra smärtor o krämpor. Det gillar jag inte. Så jag kämpar mycket för dem...
Äh va fan... skit dator!! Skulle kanske få med min kommentar med... :) Vet du vad era kids känner att ni älskar dem till 100% med eller utan handikapp. Tror ni upplever det jobbigare än de gör - eller jag hoppas i varje fall att det är så. :) KRAM
