Så,då har man ångest igen. Denna gången riktig dödsångest, även om jag vet att jag inte kommer att dö av detta!! I en tre dagar har jag haft riktigt ont i ryggraden, öm, svullnat upp i ärret och en bula har uppkommit. Var iväg med familjen på Malmö slott i lördags, första utflykten sen jag åkte in. Jo,då... Denna gången kan jag inte dölja mitt funktionshinder... Skrattade för mig själv. Går som en krycka, utan krycka. Yes, iddin skulle vara lite tuff o åkte utan krycka. Gillar inte kryckan, känner mig sjuk då. Ska helst klara allt. Käpp, måste inhandlas snarast... För oh My, vad mitt liv är förändrat. Gick som en 100 åring i trappan på slottet, vinglade i korridorerna o släpade på mitt ben. En helt ny Camilla är född kan man säga... Fast det har jag inga problem med. Att vara annorlunda är unikt. Kan min man sitta i rullstol, så kan väl jag släpa mig fram. Otroligt passande par om jag får säga det själv...

Men nu är det åter dax ned ortopeden. Ska förhoppningsvis dit idag, de tror jag har ett hematom som måste dräneras...

Var ute o walkade igår, bara sex km, med min friend Marre och hade så panik över vad som var fel på mig, ändå skulle jag walka. Jag har väldigt svårt att acceptera att jag är sjuk märker jag... Bra men också påfrestande för kroppen.. Är rädd att jag sabbar år mig själv. Men som sagt, jag har väldigt svårt att förstå att detta har hänt mig igen.. Vill bara, bara vara frisk. Stark. Fri.

Nu blev det en hel roman här, men jag var tvungen... Visar upp litta nytt... Småmålade ramar i helgen (loppisfynd) o cd ställ åt sonen. Likabra att passa på när färg finnes hemma...